Wing Tsun ur ett organisatoriskt perspektiv


När man tittar på en organisation hur den är uppbyggd så brukar detta göras genom olika teoretiska glasögon. De vanligaste teorierna är strukturellt, human rescource, politiskt och ur ett symboliskt perspektiv.

När du gör en snabb syn på Wing Tsun som organisation, så skulle man kunna påstå att den bygger på en väldigt strukturell organisation. Det finns en klart uttalad ledarroll som styr genom att visa vad som ska tränas. Eleven har ofta klart för sig vad som är hans roll i organisationen och vad han ska arbeta med:

”Jag har tagit den sjättegraden, därför får jag ha grå tröja och träna på första sektionen ”. Ordning och reda, pengar på fredag.

Men jag vågar påstå att Wing Tsun som organisation ligger mycket närmre det symboliska perspektivet. Symboler konkretiserar och uttrycker en organisations kultur – de åsikter och värderingar som finns inom kwoonens (träningshallens)fyra väggar, men även de myter, visioner, hjältar/hjältinnor, historier och sagor; ritualer; ceremonier och metaforer. Det kryllar av dessa attribut inom vår organisation. Tänk själva; vi har våra myter om att systemet är uppbyggt av en kvinna. Där vår vision är att även en svagare individ ska kunna försvara sig mot en starkare. Vi bockar och bugar inför varandra. Graderingsceremonier där vi får ett diplom som en symbol på att vi har tagit oss ett steg närmare ”fulländningen” av att bli en hjälte/hjältinna som andra en dag kan beundra och se upp till, precis som vi gör mot våra mästare. Vi använder oss av Taoistiska metaforer allt för att visa (eller dölja)att vi inte bara är en slagsmålsorganisation. Vi är konceptuella, tekniklösa (trots att vi hela tiden söker efter nya häftiga tekniker)och följer endast principer, allt för att lägga en mystikens dimma över träningen. Vi bär samma uniformer och hälsar på gubbar som hänger i ramar på väggarna. Varför?

Därför att vi vill vara en del av någonting större, vi vill ha en tillhörighet med likasinnade, vi vill känna att det finns en mening med det vi gör. Vi vill veta att om jag följer ordningen så kommer jag bli fantastiskt duktig på någonting jag beundrar hos andra. Detta kallar vissa existentiella teoretiker – meningen med livet.

Ibland så berättar jag med glimten i ögat för nybörjarna när de ska träna på Siu NimTau (första formen) att det står i GM Leung Tings böcker att den som inte kan lära sig SNT kommer aldrig lyckas med någonting. Alla förstår att jag skämtar (även om det faktiskt står så), men det symboliserar någonting annat också. Jag delger en värdering till eleverna, som säger att ”detta är viktigt för mig, och jag hoppas att ni en dag också kommer tycka detta är värdefullt och viktigt för er.” Jag tror att de som inte slutar, tar med sig allvaret genom att tänka; nu kommer jag lära mig något som är viktigt och jag ska vara seriös i mitt försök att faktiskt lära mig SNT. För jag vill inte signalera att; lär er första formen om ni vill, men det är mycket roligare att lära sig slåss med en long pole, så vänta femton år då blir det kul. Jag tror att det är viktigt att en instruktör är noga med att visa vilka signaler som han/hon sänder ut på träningen. Där varje övning, teknik eller form är minst lika viktig som den föregående.

När jag tränade Tae Kwon Do, då hade jag lärt mig alla sparkarna till det gula bältet, detta var en nödvändighet då man tidigt började tävla och kunde inte stå utan vissa tekniker. Nu gällde det bara att bli snabbare och vigare med det material jag hade fått. Jag förstod inte det då, men nu i efterhand kan jag se vad det var som gjorde att jag sökte mig vidare. Där fanns ingen mystik i vad som kunde komma senare. Vi lärde oss en ny poomse (form) till varje gradering, men det var ingen som riktigt tog den på allvar. Vi tränade den i två veckor innan graderingen sen föll den i glömska. För att sen lära sig nästa poomse till nästa bälte ett halvår senare. Nu är detta ingen kritik mot Tae Kwon do för dessa utövare får ju oftast sin ”kickar” på tävlingar. Men det var inte ”my cup of tea”.

När jag började med Wing Tsun så var min första Instruktör Emin Boztepe, och han var jag väldigt imponerad av och jag kunde inte förstå hur någon kunde vara bättre än honom. Men han gick ju till sin Sifu för att få mer undervisning (GM Kernspecht) och han i sin tur hade ju en Sifu (GM Leung Ting). Så hur bra var inte dessa då? Ser ni hur jag lägger in historier om hjältar. Men min poäng här är att jag inte fick hela teknik – och träningsarsenalen på en gång, utan det finns hela tiden ett skimmer av mystik som säger; vänta bara till nästa grad, för då ska jag lära mig nästa teknikarsenal och det kommer göra mig ännu bättre. I Tyskland i början av 80-talet var de speciellt hårda med att folk inte fick veta vad som ingick i nästa grad, jag läste att på ett seminarium hade de ett skynke som de satte för i gymnastikhallen, så att de som inte var behöriga kunde se när Chum Kiu (andra formen) tränades, men att det fanns några som smög bakom och fick se formen vilket det berättade med spänning för sina träningskompisar. I dagens Youtube tider låter detta märkligt, men mystiken i Wing Tsun har alltid tilltalat mig. Därför är det ytterst sällan mina elever får lov att träna på saker som är över deras grader. Vilket de heller aldrig behöver då de har fullt upp med att lära sina egna grader.

Sifu Henning sa en gång att många är väldigt fokuserade på att få hela systemet, men det räcker ju att gå till boxningen för där får du allt nästan direkt; jabb, cross o.s.v. Anledningen är att boxningen precis som Tae Kwon Do är en sport och du behöver allt för att tävla. Sen blir du för gammal, vad gör du då? Du har allt och du har slutat tävla, en inte allt för djärv gissning är att du slutar.

Wing Tsun har ofta fått kritik för att det tar så oändligt många år innan man har hela systemet. Jag frågar mig om detta gör något, är det inte detta som gör att där hela tiden finns nya grader att erövra, ny kunskap att träna in som gör det så speciellt. För tänk den dagen när jag har hela systemet och jag inte är den kung fu mästare som jag hoppas på. Detta beror såklart på andra saker som att förståelsen inte finns där eller att jag helt enkelt inte har tränat tillräckligt på varje liten detalj. Men många gånger tror jag att känslan att veta att där är mer, det är för jag inte har allt o.s.v. Det är den känslan som gör att mystiken fortfarande finns kvar och den är nog så viktig.

Så låt oss behålla våra symboler och myter för de förklarar, uttrycker och skapar sammanhållning. De förstärker och bekräftar den egenart som just vår organisation gör anspråk på och gör kwoonen till mer än bara en träningsyta.

Sisuk Lars Olsson
Helsingborgs Wing Tsun skola