Manligt självförsvar


v: kung-fu.se
Sifu Henrik Nilsson

(2005)

Manligt självförsvar

Redan som liten fick jag lära mig att man slår inte på flickor. Så hur skulle man göra om flickorna bråkade med en? Det fick man aldrig reda på. Varför fick man inte lära sig det?

Visserligen har jag för mig att min mamma sa åt mig att inte slå på pojkar heller men det var inte lika tydligt. Det tillhörde liksom själva grejen med att vara ung pojke, att komma hem med gräsfläckar var och varannan dag, efter någon hård uppgörelse. Min förkärlek för kampkonst kom nog till någon gång under den här tiden även om jag inte hade någon aning om detta då. Kanske var det därför att jag vann och på så sätt kom överst i hierarkin som jag uppskattade detta. Ingen av de lekkamrater i kvarteret där jag växte upp blev senare intresserade av kampkonst. Var det kanske för att de förlorade? Inte vet jag. Utan att veta något om makt och politik så insåg man redan i väldigt låg ålder att om man var bäst på något så var de andra tvungna att lyssna. Ingen visste varför – det bara var så. Sen var det ju det här med tjejer. Tjejerna liksom bara fanns där. De var egentligen inte så viktiga. Jag tror inte att tjejerna var så intresserade av vad vi höll på med heller. De var definitivt inte intresserade av brottning och fäktning. Då och då korsades våra pojkliv av att tjejerna behövde någon som skulle agera pappa och lillebror i någon av deras lekar, som man ändå inte förstod något av. Dessa stunder varade inte så länge. Efter någon minut blev rastlösheten för stor och man flydde åter in i världen av cowboys, sjörövare och riddare. Det var en härlig tid.

Ibland uppstod osämja och bland oss pojkar gjordes dessa upp på marken i en kraftmätning. Man var sedan sur på varandra några dagar och sedan var man kompisar igen och mamma bjöd på glass. När osämja uppstod med någon tjej var det en helt annan femma. Eftersom man inte fick lov att slå på tjejer blev det i stället att man slängde ur sig elakheter. Man retade dem då för något de var dåliga på eller man sa att de var fula. Flickorna tittade nedvärderande på en och förklarade ingående varför man var dum i huvudet. Sedan blängde de bara på en. Det kändes alltid obehagligt och man gjorde det bästa av situationen. Man tog sin cykel och seglade snabbt där ifrån. De elaka saker man sagt fick man sedan veta att man sagt i flera veckor efteråt. Alla flickorna i kvarteret visste vad man sagt och gjorde detta tydligt genom att blänga surt på en.

robin hood

Som tur var hade man annat att tänka på. Robin Hood hade precis gått på TV. Ibland retades flickorna så mycket med en att man glömde den gyllen regeln och man klippte till i ren förvirring. Det kan tilläggas att när det gällde dessa verbala matcher var man i stort sett underlägsen. Tjejerna anföll nämligen i grupp, helst när man var ensam. Den minsta lilla knuff kunde sätta igång en störtflod och en smärta större än döden självt och givetvis var man då en ännu större knöl än innan. Man gjorde det enda rätta och flydde fältet med dåligt samvete. Man slår inte på flickor men med killar är det okej. När jag var liten slogs aldrig tjejer, de hade mer raffinerade metoder, som jag egentligen aldrig förstod, något de utnyttjade till maximum, med stor framgång. Nu hade man turen av att vara högst upp i hierarkin så flickorna tyckte ibland om en ändå, men det hade man inte tid med, det hade gått cowboyfilm på TV kvällen innan. Livet var enkelt!

När man sedan växte upp blev livet betydligt mer komplicerat men den gyllene regeln gällde fortfarande. Man slår inte på flickor vad som än händer. Med detta i bagaget trädde man så en dag i fjortonårsåldern in i gymnastikhallen, där det skulle hållas karatelektion. Jag vet inte vad det var men från första träningspasset visste jag att detta var grejen. Så här tjugo år senare kan man bara konstatera att jag hade rätt.

På klubben, som var nystartad, började nu allt om från början. Hierarkin var inte satt och tävlingen var igång. Det gällde att inte missa ett enda pass för då kanske någon gick om en. Ni kan nog gissa att man gick på träningen även om man var sjuk och morsan protesterade. Skyll dig själv ropade hon efter en. Själv ekade bara tanken att flest närvarostreck leder. Eftersom där var killar äldre än jag gällde tyvärr inte bara antalet streck, man var tvungen att sparka och slå hårt också. Aldrig har jag varit så bra på att slå igenom preparerade spånplattor som när jag var femton. I karate fick man inte lov att träffa varandra under tävling. Jag hade därför inget att sätta emot de äldre starkare och snabbare killarna, men jag kom på ett knep! På träningen låtsades jag att jag inte riktigt hade kontroll och lastade in slag på dem allt vad jag orkade. Detta gjorde att de blev rädda för mig. När det sedan blev dags för klubbmästerskap var det en enkel match att vinna. Man får inte lov att slå på tjejer men när det gäller krig och kärlek är allting tillåtet. Min kärlek till karate var stor.

Ingenting kunde vara viktigare än karate, förutom Bruce Lee det vill säga. Samma dag som jag började på gymnasiet inne i Malmö, började jag också att träna kung fu. Det var kanske inte så mycket träningen i sig, utan det att man hade svarta byxor på kung fun. Svarta byxor hade högre status än vita, eftersom det hade Bruce! En viktig faktor var också att man sparkade högre i kung fu än i karate. Höjden på sparkarna var givetvis mycket viktigare än själva funktionen. Den som sparkade högst var kungen. En lång smärtsam stretchingkamp hade börjat. Som tur var kom Jean Claude Van Damme och hjälpte till med inspirationen. Låt oss bara säga så här, jag kan alla replikerna i ”Bloodsport” utantill fortfarande. Jag är nog inte ensam om detta och många flinar nog igenkännande. Vid den här tiden gällde kriget mellan karate och taekwondo. Själv hamnade jag utanför allt detta för att jag tränade kung fu, detta gjorde att ingen vågade bråka med mig. Kan bero på att jag tränade karate och taekwondo också och hade högre grader än de flesta.


Så plötsligt en dag hände något synnerligen oväntat. På Goju-Kais sommarläger blev jag satt att sparras mot en tjej. Det var inte bara en tjej utan en ganska söt tjej. Vad skulle jag nu göra? Jag kommer ihåg att jag blev helt ställd. Tränaren av hög rang ropade ut kommandona om att starta. Givetvis hade man stor respekt för sina tränare och ville göra dessa till lags. Det enda som man hade större respekt för var den heliga lagen. Den söta tjejen anföll och jag lät henne göra det utan någon större ansträngning att försöka försvara mig. Hon fick tre snabba poäng och utsågs till vinnare. Hon blängde surt på mig när vi bugade mot varandra. Varför var hon sur? Hon vann ju. Hennes klubbkompisar gratulerade henne till vinsten. Själv gick jag snopen tillbaks till mina klubbkompisar och satte mig. En mängd frågor for genom mitt huvud utan något direkt fokus. Vad ville mina tränare att jag skulle göra? Varför satte de upp mig mot en tjej? Mina senseis hade aldrig lärt mig något om att hantera sådana här situationer. Varför blev tjejen sur? Jag ville bara gå upp på mattan igen och möta en kille så att jag kunde bevisa att jag var värdig det nya bältet. Nattens stora frågor löd:
Hur ska jag göra om en tjej anfaller mig och varför blev hon så sur?

Fortsättning följer……


av: kung-fu.se
Sifu Henrik Nilsson