Kung Fu samtidigt som man är Buddhist



En dag fick jag en fråga om huruvida man kan träna kung fu samtidigt som man är troende buddhist. Om detta inte var kontradiktalt. Å ena sidan lär man sig att slå ner och skada folk och å andra sidan hänger man sig åt icke våld. Frågan är viktig och relevant. När medial kampsport fokuserar så mycket på tävling, vinna och ego så är det svårt att se denna koppling. Många blandar också ihop kampsport med filmvåld och då blir bilden av kampsport riktigt fel. Kampsportens traditionella mening blir bakvänd. Det har plötsligt blivit fint att slå ner en annan människa. Det är status och prestigefyllt att ha besegrat många andra människor. Om man ser till detta ligger buddismen och kampsporten långt ifrån varandra. Så är dock inte den traditionella bilden av kampkonst.

Ahimsa betyder icke våld. Som buddhist gäller det att försöka minska lidandet för alla levande varelser. Man undviker att orsaka lidande. Men om man själv inte är tillräckligt kunnig för att förstå vad lidande är hur kan man då undvika detta. Man måste därför lära sig att förstå alla former av lidande. Rådsla är tex en form av lidande saknad är en annan. Inom kung fu kan lidande vara ren fysisk smärta men också rädsla för att bli utsatt för smärta. Kung fu hjälper människan att bli kvitt denna rädsla genom att ge kunskap om vad som orsakar smärta. Genom träningen lär man sig att se faror, hantera konfliktfyllda situationer och tygla sitt egoistiska sinne. Det här med att tygla sitt egoistiska sinne är det viktigaste. Om någon okänd människa börjar kalla en öknamn kan man se igenom illusionen och inte ta åt sig av orden. Orden måste träffa en öm punkt i ens ego för att man ska ta åt sig. Om man frigjort sig från detta ego kan orden inte stuttsa utan går bara rakt förbi. Att som kung fu utövare vara till gagn för sig själv och för andra är en gammal klassisk tradition och har mycket lite att göra med att sparka någon annan i huvudet för prestige och pengar.