Foliesvärd


av: kung-fu.se
SifuHenrik Nilsson
 


Foliesvärd

– att skrämma flugor med

Kinesisk svärdskonstSitter här med ett Wushu svärd framför mig från min akrobatiska ungdom. Man kan kanske inte egentligen kalla det ett svärd, snarare en bit tunt foliepapper med en liten gardintoffs i botten av handtaget. Det skraltiga handtaget ska vi för övrigt inte nämna. Något sämre än dessa svärd som för övrigt fortfarande används inom Wushu finns inte att skåda inom någon annan kampkonsttradition. Inte konstigt egentligen att budoutövarna i början av 90-talet, då de kinesiska arterna började smyga sig in i Sverige, tyckte att det här med Kung-Fu var nog inte så seriöst.

”Finns det då så få kinesiska svärd som går att jämföra med de europeiska och japanska gällande kvalitet och varför florerar så dåliga svärd inom kinesisk kampkonst?”

Det kan man förstå om man jämförde de japanska kvalitetssvärden med det skräp till kinesiska svärd som florerade på marknaden. Försökte en gång att använda ett av dessa ”svärd” på träningen. Tyvärr vek det ena svärdet sig av vindtrycket då jag laddade ett hugg mot min träningskompis. Så det blev inte mycket fäktning av det. Jag hade inte ens kunnat smäcka en fluga med ”svärdet”, kanske i bästa fall hade man kunnat skrämma iväg en fluga – jag upprepar ”kanske”.

Jag har förresten en hel hög med olika sorters foliepappersvarianter av olika kinesiska svärd. Finns det då så få kinesiska svärd som går att jämföra med de europeiska och japanska gällande kvalitet och varför florerar så dåliga svärd inom kinesisk kampkonst?

Ser vi till antika kinesiska svärd har vi många fantastiska svärd i klass med de bästa samuraj- och medeltidssvärden. Dessa är givetvis rariteter och kostar skjortan om man vill ha ett sådant i sina ägo. Dessa är för övrigt näst intill omöjliga att få tag i. Rika kinesiska köpmän brukar lägga beslag på dessa. Det är också restriktioner på att föra kinesiska klassiska vapen ut ur Kina. Detta skärptes till för några år sedan. Tyvärr får vi nog inse att kineserna under kulturrevolutionen smälte ner de flesta traditionella vapen. Man kan bara så här efteråt konstatera att det förstörts så mycket under Maos regeringstid vad gällande historiska föremål att man blir deprimerad. Men detta är inte första gången i Kinas historia. Därför finns det väldigt lite eller nästan ingen dokumentation om tillverkningen heller.

I denna artikel tänkte jag bara skrapa lite på ytan om kinesiska vapen och dess vapenträning det finns nämligen hur mycket som helst angående detta ämne. För även om man i modernt tal pratar om kinesiskt vevande a la´ Wushu så finns det faktiskt en riktig tradition av fäktning och vapenträning levande. Denna är uppbyggd kring små snabba hugg och stötar som man tränar som korta sekvenser likt vilken vanlig europeisk fäktning som helst. Så här tränade man också traditionellt i Kina från första början. Man försökte finna luckor i motståndarens gard och sätta in stöten där. Efterhand började man sedermera sätta ihop längre kombinationer av attacker och försvar. Här pratar vi om tre till fem tekniker, inte mer. Detta kom man fram till gav bra resultat vad gällande fokus och styrka. När sedan eldvapen kom in i bilden runt 1800-talets slut tappade de traditionella vapnen sin betydelse och många tappade lusten att träna med dessa. Träning med vapen blev mer en hobby än en nödvändighet. Sekvenserna blev betydligt längre då man mer och mer började träna på egen hand. Vapenträningen blev även här ett sätt att hålla sig i form och den traditionella biten vad gällande qigong och andningstekniker fick större utrymme. Svärdskonst som uppvisningsform var under den här tiden och framåt mycket uppskattat och detta påverkade också träningen.

Teknikerna blev efterhand mer och mer publikvänliga och mer och mer spekulativa inslag började införlivas för att göra publiken nöjd. Kinesisk vapenkonst hade på 1900-talet därför ett väldigt stort spektrum. Det fanns de som tränade vapenkonst för kamp i ena ändan och det var skådespelare som använde det som akrobatisk specialeffekt i andra, sen fanns det de som tränade svärd för hälsan. 

”När kommunisterna tog makten förbjöds all vapenträning…”

När kommunisterna tog makten förbjöds all vapenträning förutom den som försiggick inom armeén. Mästare blev häktade och skickade till arbetsläger, skådespelare lika så, och de som höll på med qigong var bluffmakare och dödades på fläcken. All kampkonstträning och allt vapeninnehav förbjöds. Alla traditionella vapen förstördes eller konfiskerades. Många svärd smugglades dock ut via Kung-Fu mästare till Hong Kong och Taiwan.

På 70-talet började man så smått lätta på reglerna vad gällande traditionell träning. Man skapade Wushu som man ansåg var ofarlig för staten. Denna kampform innehöll inga som helst element av riktig kampkonst. Man betonade i stället estetism och akrobatiskt utförande. Likaså var det med vapenformerna. Här tog man tillbaks traditionen som förekom på teatrarna men uteslöt de rena kampmanualerna. Man hade här skapat illusionen av den gamla traditionen som man kunde ge till massorna. Samma sak gällde för tillverkningen av svärd. Riktiga svärd kunde givetvis inte få förekomma. Riktiga svärd kunde inspirera människor till att göra uppror så det var alldeles för farligt. Man tillverkade därför svärd som var helt värdelösa som vapen. Det är precis ett sådant som jag har här framför mig.

 

”Kinesiska smedjor har de senaste åren haft stor kontakt med amerikanska och europeiska smedjor och lärt sig från dem.”

Kommunismens kontroll vad gällande kampkonst håller sakteligen på att försvinna i Kina idag och detta påverkar givetvis också synen på Kung-Fu och vapentillverkning. Smedjor har likt i Europa börjat tillverka riktiga kopior av traditionella vapen. Shaolintemplet har börjat överge Wushu-rutinerna och börjat träna riktig klassik Kung-Fu. Västerländska utövare som spenderar tusentals timmar med sina rutiner kräver riktiga vapen och de har oftast också råd att köpa ett. Kinesiska smedjor har de senaste åren haft stor kontakt med amerikanska och europeiska smedjor och lärt sig från dem.

De har även åkt runt på museum bl.a. Royal Armouries i England och pratat med kunniga utövare för råd och användningsfunktioner. Wushu-rutinerna har alltid sin publik, men nu har även riktig kinesisk traditionell fäktning börjat florera igen och det tycker jag ska bli mycket spännande. Har jag tur kanske jag får till en liten diskussion med John Waller, chefstolkare på Royal Armouries, angående detta. Annars så får jag vänta tills GM Brian Jones kommer till Malmö i februari för att hålla ett seminarium i tai chi – inte den av kommunisterna i Kina förvanskade stilen, utan en riktig Tai Chi-stil – och passa på att fråga honom.

Fick en trevlig pratstund med Waller i julas och fick ett och annat gällande svärds och vapenträning att tänka på. Det denna äldre herre inte vet om vapenkonst är heller inte värt att veta. Mer om detta senare…

av: kung-fu.se
Sifu Henrik Nilsson