Sydshaolinmunk tränar på att springa på vatten
Ett annat sätt att kategorisera de olika Kung Fu systemen är från vilken folkgrupp de kommer ifrån eller vilken religiös bakgrund de har. De mest kända filosofiska traditionerna är Shaolin Kung Fu som är buddhistisk, samt Wudang Kung Fu som är taoistisk. Inte lika kända är de muslimska och de Tibetanska traditionerna, men de har ett lika stort mångfald som Shaolin och Wudang. Dessa olika traditioner har vävt in träningen i sin filosofi och denna filosofi präglar sedan huruvida man tränar. Den bakomliggande filosofin påverkar i sin tur också varför man tränar och vad man vill ha ut av sin träning. Andra kategorier som är kända är Peking Operan. Detta är en teatertraditon. Inom denna har vi utförande av kamptekniker som är speciellt anpassade för skådespel men som också tränades av operafolket för självförsvar. Vi kommer givetvis sedan ovilkorligen till de rena stridstraditionerna inom kejsarens arme´. Här lärde man sig en mängd vapen samt kinesisk brottning. Framstående generaler skapade sedemera sina egna stilar när de lämnade krigstjänsten. Den mest kända familjen här är troligen Chen som idag är ursprunget till Chen Taijiquan. Ur denna tradition har där sedan växt upp ett hav av olika Taijiquan stilar som Yang, Wu, Sun, Hao osv.
Inom de sydkinesiska systemen blir detta kaotiskt. De sydkinesiska systemen har snarare växt fram genom att plocka erfarenheter där de har dykt upp. Många sydkinesiska system har därför ingen uttalad taktik hur man ska göra vid en konfrontation utan mängder av olika ideér. En form bearbetar fotarbete, en annan spjut, den tredje kan vara hur man härdar kroppen genom andningteknik. Under århundradena har de olika sydkinesiska familjerna samlat på sig olika former av rutiner som de förvaltat till nästa generation där det byggts på med nästa lager av erfarenhet.
